Om att sänka sig själv

Vad är detta med att be om ursäkt för sin existens? Alla gör det hela tiden. Även jag är pinsamt medveten om att jag gör det. Man vill sänka folks förväntningar tills de är så låga att man inte kan göra dem besvikna. Men inte nog med det. Numera är alla så medvetna om att man inte får säga att man är oförberedd, snuvig eller kissnödig, att om man väl säger det så måste man göra en grej av det, dra ett skämt om det faktum att man ursäktar sig så att publiken ska förstå att man är medveten om att man ursäktar sig och att man nog egentligen är förberedd och att det bara är ett skämt man drar, men samtidigt så säger man det för att sänka deras förväntningar. Man vill ha en låg tröskel men få folk att inbilla sig att man inte försöker sänka den. Vad är summan av kardemumman?

Jag befann mig på Ritz för några veckor sedan och de hade Open Stage-kväll, vilket innebär att vemsomhelst fick stiga upp på scen och uppträda. En ung man med samma hårambitioner som mig klev upp med sin gitarr och började med att ursäkta sin existens på denna scen. För att värja sig drog han då upp denna ursäkt till allmänt åtlöje, precis som i mitt resonemang ovan. Givetvis var hela historien oerhört irriterande och skulle han inte haft distans till den musik han sedan framförde skulle jag inte ha orkat applådera.
Open stage betyder ju att ribban färdigt är väldigt låg. En annan ung man med gitarr uppträdde också och han ursäktade ingenting. Hans uppträdande var inte den bästa, men han hade uppenbarligen insett det accepterande konceptet med open stage. Han var tillochmed så pass avslappnad att han inte ens kunde hela texten. Detta var han inte ensam om under kvällen vilket ju är ett intressant faktum det också.

Dagens citat

Jag sitter med ett moraliskt dilemma. Häromdagen snubblade jag på ett citat som genast fångade mig, men jag har problem med att tolka det.

" Det är bättre att ångra vad man har gjort än att ångra det som aldrig blev gjort."

Vem som myntat detta uttryck har jag inte fått klarhet i, men åtminstone har Elmer Diktonius ett liknande. Jag kommer att diskutera nedan som om han vore författaren till detta citat, för enkelhetens skull.

Diktonius vill framhäva att vi bara lever en gång och därför bör vi leva ut det maximalt. Detta är ju en vacker tanke, men stöter på problem när det realiseras. För är det verkligen så som han påstår?

Vad innebär ordet bättre här? Bättre i vilken aspekt? Är det lättare? Är det etiskt mer rätt? Eller finns det här en absolut värderingsram, kanske inte synlig för oss människor, men någonstans i existensen, och att det alltså är bättre i ett absolut hänseende?
Jag tror att han menar att det är för vårt välmående och mentala stabilitet som det är bättre. Men är det det?

Är det inte så att sådant man aldrig kommer sig för att göra lättare faller i glömska efter en tid, då man ju aldrig gjorde det? Det enda man kan komma ihåg är tanken man hade på att göra det.
Om man däremot har gjort något har man en konkret händelse, troligen ett längre händelseförlopp än i det fall där man aldrig gör det, och sålunda mera som kan fastna i minnet.

När nu detta handlar om att ångra det ena eller det andra, så kan man ju inte ångra något man inte kommer ihåg. Och om vi antar att ångern i de båda fallen är lika stora, eftersom Diktonius inte säger något om känslornas storlek, så tycks det mig att det egentligen är bättre att ångra det man aldrig gjort än vad man har gjort, då det förra tidigare faller i glömska.

Jag vill återgå till vad detta citat i praktiken innebär. Jag skrev tidigare att det framhäver tankesättet att vi lever endast en gång och därför bör ta varje chans vi får att uppleva så mycket som möjligt. Det här är ju inte en problemfri inställning.

Låt oss säga att vi har ett dilemma, ett vägval vi måste göra. Vi har två möjligheter, antingen är vi aktiva och gör något åt det eller så väljer vi att inte agera. Det är på förhand inte klart vilket alternativ som är bättre för oss. Ska man då verkligen alltid välja att göra framom att inte göra?
Den aktiva inställningen att handla är mer spännande och leder till mer handling, medan den passiva är säkrare. Det borde alltså vara upp till var och en om man vill ha det säkert eller spännande. Men detta hävdar då Diktonius att är fel, och att det finns ett absolut förhållningssätt. Och visst blir man mer handlingskraftig om man följer detta citat. Men det är svårare att komma över ångern för de handlingar man vill ha ogjorda än ångern för de handlingar man önskar man hade gjort. Hävdar jag.



Eller är det så att jag blivit lurad från början? Att ordet bättre lurat mig i fel riktning? Är det så att Diktonius menar att man inte ska ångra det man aldrig gjort, men däremot sådant man gjort, det vill säga att det är meningslöst att grubbla över utgången på saker man aldrig gjorde.

Jag känner mig förvirrad. Denna senaste tanke skulle göra hela mitt tidigare resonemang onödigt. Jag ser citatet som väldigt tvetydigt och främst tvekar jag över betydelsen av ordet bättre här och därmed betydelsen av hela uttrycket. Kom gärna med insikter och tankar om detta.