Om att sänka sig själv

Vad är detta med att be om ursäkt för sin existens? Alla gör det hela tiden. Även jag är pinsamt medveten om att jag gör det. Man vill sänka folks förväntningar tills de är så låga att man inte kan göra dem besvikna. Men inte nog med det. Numera är alla så medvetna om att man inte får säga att man är oförberedd, snuvig eller kissnödig, att om man väl säger det så måste man göra en grej av det, dra ett skämt om det faktum att man ursäktar sig så att publiken ska förstå att man är medveten om att man ursäktar sig och att man nog egentligen är förberedd och att det bara är ett skämt man drar, men samtidigt så säger man det för att sänka deras förväntningar. Man vill ha en låg tröskel men få folk att inbilla sig att man inte försöker sänka den. Vad är summan av kardemumman?

Jag befann mig på Ritz för några veckor sedan och de hade Open Stage-kväll, vilket innebär att vemsomhelst fick stiga upp på scen och uppträda. En ung man med samma hårambitioner som mig klev upp med sin gitarr och började med att ursäkta sin existens på denna scen. För att värja sig drog han då upp denna ursäkt till allmänt åtlöje, precis som i mitt resonemang ovan. Givetvis var hela historien oerhört irriterande och skulle han inte haft distans till den musik han sedan framförde skulle jag inte ha orkat applådera.
Open stage betyder ju att ribban färdigt är väldigt låg. En annan ung man med gitarr uppträdde också och han ursäktade ingenting. Hans uppträdande var inte den bästa, men han hade uppenbarligen insett det accepterande konceptet med open stage. Han var tillochmed så pass avslappnad att han inte ens kunde hela texten. Detta var han inte ensam om under kvällen vilket ju är ett intressant faktum det också.