Att jobba då man är ledig

...är inte så roligt. Och min överenskommelse om att inte jobba hemma har inte heller hållit i helgen. Jag har dragit mig för den där Projektplanen med stort P, men nu måste jag skriva den, även om jag är hemma och även om jag borde kunna unna mig att koppla bort arbetet under helgen. Men det känns som att den här planen är den som hjälper eller stjälper allt. Mycket tryck på de ord jag just nu formulerar.




Men färdig blev den. Jag hoppas bara att inspirationen kommer att komma andra tidpunkter också än då den nu infann sig...



Ovan skrivet inatt, nedan skrivet en halv dag senare



Jag får pengar!!! Nej vänta, det var det han sa att jag inte skulle ropa ut. Heh, känner hur en lugnande våg sköljer över mig.

Idag har jag haft det nervösaste mötet på en tid. Hela helgen har jag varit rastlös av det och igår kväll hittade jag inga ord till att formulera en projektplan. Sedan någon gång sent när jag redan gett upp och började placera min kudde bekvämt så hittade jag en mening i huvudet, och sedan rann resten ur mig så lätt så lätt. Men sent blev det.

Det hjälpte inte min nervositet att vakna dödstrött och grinig idag, men möte blev det. Jag blev så överrumplad av att plötsligt sitta där med herr kulturfond att det tog mig tio minuter innan orden började komma på rätt plats.

Men allt gick väl. Jag har haft mitt nervösaste möte hittills under detta projekt men nu känns det bättre. Han hyste goda förhoppningar om att jag faktiskt kan få alla pengar jag söker för, då planen var genomarbetad och budgeten väldigt trovärdig.

Nu kan jag bara vara på gott humör, men trött. Kanske jag kunde unna mig en lugnare dag nu.

Projektet är igång!

En stressig dag förvandlas till en skön dag när jag ser att ansökningen som jag trodde att måste vara inlämnad på måndag i själva verket inte har något sista datum för ansökan. Plötsligt blev dagen så mycket roligare.


Nu är detta igång på riktigt och jag känner mig på riktigt som en projektledare. Möten, budgeter och projektplaner om vartannat. Men det är inspirerande, och det är också väldigt inspirerande att det verkar hända för alla mina klasskamrater också. Jag är glad för dem och glad för att den här gruppen nu känns så proffessionell, hårt arbetande och helt enkelt ass kicking duktiga konstnärer!

Vinden vänder

Idag har det varit mycket. Klassmötet tog som vanligt hela förmiddagen och inte ens då känns det som att vi i lugn och ro kommit igenom allt. Nog har vi mycket åsikter.

Jag har sedan pysslat med protokoll, scheman och mailutskick angående festivalen så länge så det är först när jag varit gång halva dagen som slutarbetet kommer igång. Jag ska utnyttja farten.



Farten har gett resultat. Vilket enormt flyt!!! Jag har nu fixat tältet, uppvärmningen av det, med ganska stor säkerhet två musiker som jag ska träffa nästa vecka, och ett annat möte med herr Svenska kulturfonden. Nu ska jag bara avsluta med att skriva en fondansökan på en timme.

Idag blev telefonen min vän igen. Vi hade det lite struligt ett tag men ett bra förhållande som detta överlever lite svackor ibland.

Om pengar

Jag kom på att jag inte jobbat hemma med mitt slutarbete överhuvudtaget. När jag kommit hem från skolan eller innan jag cyklar dit på morgonen rör jag överhuvudtaget inte mina anteckningar och det känns väldigt fungerande faktiskt. Det skapar en jobbenergi och en hemmaenergi som inte blöder in i varandra och gör det tjockt och jobbigt.

Jag drar mig för samtalet. Ett samtal som kan avgöra hela den ekonomiska situationen för arbetet. Wish me luck.

Har en budget klar. Ännu igår visste jag inte att mitt projekt är värt så här mycket pengar. Haha.



Hur avgörande är inte det där första samtalet? Går det bra så kan man ringa 3-4 samtal till av bara farten. Är det första samtalet upptaget har man fortfarande farten uppe av att ringa samtal så då tar man ett annat. Men går det första dåligt så blir det jättetungt med resten, oavsett hur de går.


Sist och slutligen fick jag inte tag på alla, och de som jag fick kontakt med sade nej. Idag är dagen då telefonen blev min ovän. Suck.

Vikten av e-post, handledare och bra synk

Jag vill haka på mitt förra inlägg om att det är avslappnande och intressant att jobba som jag gör nu. När man är lite hängig och slö så är det extremt svårt att arbeta på detta sätt, som annars ger ro och bra koncentration. Jobbar man i grupp och fysiskt kan man haka på de andras energier och ta sig genom dagen lätt och ändå bidra men ensam vid ett skrivbord är det svårt

Nu tar flummandet slut. Jag har börjat sträcka ut tentaklerna åt olika håll i hopp om att hitta medarbetare på de områden jag inte själv behärskar. Då kan man inte längre bara sitta och fundera och vela mellan olika alternativ, eftersom man måste förklara sina projekt konkret och även ha konkreta önskemål till dem man kontaktar. Detta är bra och jag känner hur visionen hela tiden blir klarare. Återstår förstås att vilka svar jag får.
Jag har fått svar på mina första mail och det känns fortfarande trögt. Det är som att denna skola motarbetar samarbete mellan linjerna. Det är visserligen inget nytt konstaterande men man slutar aldrig att förbluffas över det.


Men nu har jag träffat min handledare också och det känns jättebra, vi kom väldigt bra överens och jag fick jättemycket tips och förslag och har nu väldigt mycket konkreta grejer som jag ser fram emot att ta itu med de kommande dagarna. Men framförallt fick jag energi och jättemycket tilltro till att jag kan förverkliga det här projektet precis så stort som jag föreställer mig. Ett väldigt positivt möte alltså, det kändes som att vi talade om samma sak.

Andra veckan

Yikes, andra veckan är redan här. Nåja, det blev en kort förra vecka, med så mycket annat program att det känns avslappnande att bara sitta och jobba igen.

Det känns som länge sedan sist och var ska jag börja? Det är ju inte nog med slutarbetet utan vi ordnar dessutom en teaterfestival i samband med visningen av våra slutarbeten, som på pappret ser väldigt lovande ut, hoppas bara att det förverkligas också.

Märkligt hur intressant det ändå kan vara att bara sitta vid en dator och jobba, eller åtminstone hur mycket man kan blogga om det. Det händer ju verkligen inte så mycket mer än att jag läser mina anteckningar, flyttar om texter och skriver till nya ideer, än så länge.

Men nog har jag ju tagit en risk på sätt och vis, när jag valt bort grupparbetet i detta. Allt som jag lärt under utbildningen, att jobba i grupp väljer jag att skippa och endast ta fasta på dom vaga konstnärliga övertygelser som formats under dessa år. Visst fanns det också en vilja att ta mig vatten över huvudet lite, för att utmana mig själv, men är det bara dumt detta?
Och visst, det är klart att jag inte är ensam, jag har kompanjoner som jag litar på, men att arrangera ett lajv är så mycket mindre grupparbete, så mycket mindre demokratiskt än att iscensätta ett skådespel. Se där något som tangerar mitt ämne, fast på omvänt sätt.

Rotar i det förflutna

Nu har jag verkligen alla anteckningar helt upprett. Dags att sätta igång med projektplaner, budgeter, samtalsringande och dylikt.

Idag har jag också varit i kontakt med min handledare. Svårt att bedöma något på telefon, men det kändes väldigt bra, tror att hon kommer att ha förståelse och intresse för mitt arbete, och det känns viktigt.

Trots att jag suttit länge idag känns det som om jag inte kommit så mycket framåt. Vi har haft möte om teaterfestivalen och den tog som vanligt sina timmar, och efter det tog protokollskrivandet ganska länge. Det som stör är att jag nu kommer att vara bortrest i två dagar och knappast får så mycket gjort då, och jag ska träffa min handledare nästa tisdag och då vill jag verkligen ha något att visa upp.


Vid min genomgång av tidigare planer minns jag hur jag kom igång jättebra redan under våren och hade stora planer och skickade iväg mail till skolans kulturlinjeansvariga om mina planer. Där tog det slut. Jag fick aldrig något svar av honom och inte förrän långt senare hörde jag via min egen lärare som hade varit på lärarmöte att de diskuterat mitt slutarbete men att intresset varit svalt. Detta fick mig att tappa all fart och än idag tynger detta mig i mitt arbete. Jag tycker att det var dålig stil att inte svara mig överhuvudtaget, och att skolans ledande inte tog tag till en möjlighet att skapa ett stort samarbete linjerna emellan, vilket min dåvarande plan innebar, är ju helt obegripligt. Jag fick ingen hjälp och det blev aldrig nåt samarbete. Nu kämpar jag igång med nya idéer och nya förhoppningar om att få till stånd ett riktigt spektakel.


Ibland tror jag att jag är rädd att släppa taget, släppa kontrollen, när jag håller på med något sånt här. Jag får påminna mig hela tiden om Kierkegaards ord och försöka att släppa behovet att styra och bara låta mig ledas till nya, märkliga vyer.




Förresten så låter Vysotskij väldigt bra på norska.

Den som börjat har gjort hälften (Dag 2)

Igår lade jag ned väldigt mycket tid på blogginlägget, idag har jag jobbat rakt igenom och bara när en tanke slagit mig, har jag snabbt antecknat det och postar det nu bara som jag antecknat det. Det känns som en fungerande lösning tills vidare. Det kanske dock inte så intressant eller vettigt för läsare.

Jag funderar också över vad som egentligen är essentiellt, jag vet inte vad jag egentligen borde analysera. Är det hur jag personligen arbetar, är det frågor kring temat (cirkus) eller kring metoden (deltagande teater/lajv)? Hmm...

Det är svårt att göra upp en tidsplan när man inte vet vad man ska göra egentligen.

Jag kommer ganska snabbt igenom mina anteckningar på datorn. Nu är det bara en massa lösa papper som blivit delvis fuktskadade. Nu väntar detektivjobb. Inte nog med att man har svårlästa anteckningar, dessutom har man anteckningar om olika projekt skrivna hullerbuller om varandra och är inte riktigt säker för vilket projekt det var väldigt viktigt att man såg igenom alla Disney-filmer och analyserade dem.

Jag tycker om att jobba intuitivt, inte analytiskt, för sådan är konst, intuitiv. Därför kanske jag har svårt att hitta vägar att analysera processen under processens gång, att istället bara i efterhand analysera processen.

När jag går igenom mina anteckningar kommer ordet magi fram många gånger. Detta är helt klart ett viktigt tema för mig. Lek och magi.

Jag hittar ett bra citat av min klasskamrat Pia, som jag tycker innehåller mycket sanning om scenkonstnärens (och alla konstnärers) uppgift: Vi vill att folk ska beröras till den grad att det skapar handling.

Nu är jag klar med alla anteckningar från pappren, men hittar mera anteckningar på datorn. Det får vänta, detta har varit en bra dag, jag har fått mycket gjort även om det inte fört projektet konkret framåt.

Var befinner jag mig nu?

Jag har en plan, ett mål, en grund att börja jobba ifrån. Jag måste konkretisera alla mina tankar, göra upp budget, projektplan och skapa siffror och fakta. Kanske jag imorgon kan börja ringa några av de där viktiga samtalen...

Life begins anew!

Äntligen har jag hittat tiden och motivationen att återuppliva bloggen.

Jag ska göra ett cirkuslajv. Ett stycke deltagande teater där cirkusen fungerar som tema, som miljö och som symbol för....något annat. Detta ska bli den konstnärliga delen i mitt slutarbete i studierna i scenkonst vid yrkeshögskolan Novia. Det ska vara klart i mitten av januari, då vår årskurs ordnar en teaterfestival i Vasa och allas slutarbeten visas upp. Mitt arbete kommer att iscensättas/spelas en eller två gånger under denna helg.

Efter det kommer jag att skriva en teoretisk del med koppling till det konstnärliga arbetet. Än så länge går den under namnet "Den deltagande teatern - en myt?". Mera om det senare.

Nu kör vi. Jag är glad för de som följer med mig på den här resan. Men primärt är det för min egen skull jag väljer att göra detta i bloggform. Pressen att jag måste skriva nåt varje dag håller uppe skrivandet, och jag har behov att nedteckna processen samtidigt som jag arbetar.


Slutarbetsbloggen, dag 1:

Nu är det här. Mitt slutarbete ska förverkligas. Jag känner mig nervös. För att allt känns så stort och ansvarsfullt. Jag ansvarar helt över min tid. Tänk om jag sover bort dagarna, eller ännu värre, facebookar bort dem. Vad ska jag egentligen fylla tiden med? Ett 9-5-jobb att skriva lajv på, hur gör man det?

Men jag sitter i skolans bibliotek nu, i mitt "kontor" för ett par månader framåt, och det ger en bra magkänsla. Det känns viktigt att ha en bra magkänsla. Om magen mår bra så går allt bra. Jag är inte hemma, och har dessutom misslyckats med att få skolans nät att fungera på, så störningsmomenten borde vara ganska få nu. Däremot befinner jag mig mitt i smeten. Det pågår konstprocesser runt mig, folk kommer och går, repeterar i stora salen, snickrar i teknikrummet och närmast runt mig har jag kanske den största samlingen av dramapedagogisk litteratur i Vasa.

Min plan för idag och denna vecka är att gå igenom och sammanställa alla anteckningar jag har om projektet. Vidare tänker jag sätta ihop ett forskningsdokument där all fakta från bakgrundsmaterialet läggs in, och när det nu gäller det konstnärliga arbetet så är det alltså cirkus som gäller.

Vidare denna vecka vill jag få ihop en tidsplan över all tid jag har, ta kontakt med min handledare, och diskutera med min medarbetare hur vi lägger upp och fördelar arbetet med honom. Sedan vill jag få hjul att snurra som borde ha gjorts för länge sedan, praktiska detaljer så som att hitta ett cirkustält och medlen att värma upp det för vinterförhållanden.
Kommer jag att behöva pengar för detta? Varifrån får jag dessa pengar? Jag hade en tanke om en sockervaddsmaskin och den vill jag inte släppa ännu....

Nog skrivet nu, dags att börja arbeta.



Senare på kvällen:

Genast dyker det upp dilemman och problem som man inte upplevt förr och nu måste förhålla sig till, på grund av att man själv sätter sina arbetstider. Kan man jobba på kvällen med slutarbetet? Tänk om man jobbar till midnatt, kan man då vara ledig nästa dag? Hur fungerar arbete, jobb, egentligen?
En annan fråga som dyker upp är om man får dricka öl på jobbet? Ett jobb där man själv sätter tider och jobbar ensam, men det är ändå någon form av riktigt jobb. Jag kör tillsvidare på linjen att man får.

Det är en så annorlunda process man är i just nu. Annorlunda från allt man någonsin gjort tidigare, eller troligen kommer att göra i framtiden. Ännu är allt svårgripbart.