Rotar i det förflutna

Nu har jag verkligen alla anteckningar helt upprett. Dags att sätta igång med projektplaner, budgeter, samtalsringande och dylikt.

Idag har jag också varit i kontakt med min handledare. Svårt att bedöma något på telefon, men det kändes väldigt bra, tror att hon kommer att ha förståelse och intresse för mitt arbete, och det känns viktigt.

Trots att jag suttit länge idag känns det som om jag inte kommit så mycket framåt. Vi har haft möte om teaterfestivalen och den tog som vanligt sina timmar, och efter det tog protokollskrivandet ganska länge. Det som stör är att jag nu kommer att vara bortrest i två dagar och knappast får så mycket gjort då, och jag ska träffa min handledare nästa tisdag och då vill jag verkligen ha något att visa upp.


Vid min genomgång av tidigare planer minns jag hur jag kom igång jättebra redan under våren och hade stora planer och skickade iväg mail till skolans kulturlinjeansvariga om mina planer. Där tog det slut. Jag fick aldrig något svar av honom och inte förrän långt senare hörde jag via min egen lärare som hade varit på lärarmöte att de diskuterat mitt slutarbete men att intresset varit svalt. Detta fick mig att tappa all fart och än idag tynger detta mig i mitt arbete. Jag tycker att det var dålig stil att inte svara mig överhuvudtaget, och att skolans ledande inte tog tag till en möjlighet att skapa ett stort samarbete linjerna emellan, vilket min dåvarande plan innebar, är ju helt obegripligt. Jag fick ingen hjälp och det blev aldrig nåt samarbete. Nu kämpar jag igång med nya idéer och nya förhoppningar om att få till stånd ett riktigt spektakel.


Ibland tror jag att jag är rädd att släppa taget, släppa kontrollen, när jag håller på med något sånt här. Jag får påminna mig hela tiden om Kierkegaards ord och försöka att släppa behovet att styra och bara låta mig ledas till nya, märkliga vyer.




Förresten så låter Vysotskij väldigt bra på norska.