Det tunga ansvaret

Det är dags att avmytifiera konstnären nu. Det är dags att krossa bilden av den deprimerade bohemen som vandrar omkring med lösningen på världsproblemet i sin kreativa hjärna. Han är ingen gud som ser saker i världen som ingen annan ser. Det finns inget hokuspokus som omgärdar konsten och det ska inte heller få finnas en föreställning om det. Konsten ska vara nära människan och livet, och konstnären ska vara närmare mänskligheten än någon annan.


Vi har ett ansvar. Ett ansvar att se till att alla ses, att alla räknas, att alla har ett värde. Detta är inte endast konstens uppgift utan alla yrkesgruppers och alla människors, men jag tänker behandla saken ur konstens och konstnärens perspektiv, närmare bestämt scenkonstnärens. Genom vår konst måste vi få folk att känna att de har ett värde, och att vi ser dem, just dem. Men hur kan vi göra detta?


Drama är teaterns deltagande kusin. Det är en metod, en form för en mer deltagande teater. Det som skiljer drama från teater är att det centrala i dramats undervisningsprocess är kvaliteten hos alla deltagares upplevelser. Genom drama kan man inhämta nya kunskaper på ett mer levande och aktivt sätt, och man kan utvecklas, inte bara i sceniska färdigheter utan även sociala. I dramat ligger fokus på deltagarens kreationer och upplevelse, i motsats till teaterns fokus på resultat och biljettintäkter, om man vill uttrycka det krasst. Genom drama kan alla känna sig delaktiga och värdefulla.

Jag kommer kanske att kallas dramapedagog när jag är klar. Då ska jag vara redo att arbeta med dramats form med människor i olika åldrar och situationer. Jag ska kunna erbjuda människor en väg för dem att skapa på deras villkor.


Jag har tidigare nämnt ordet deltagarkultur. Interacting Arts vill genom att föra in begreppet i kulturdebatten medvetandegöra den rådande strömningen idag, åskådarkulturen. Människan är idag en passiv mottagare av konst och medier i alla dess slag. Någon dialog finns inte, endast illusionen av det. Avståndet mellan konstnär och mottagare är långt. Så hur ska konsten kunna få folk att känna sig värdefulla med en sådan distans? Det är här deltagarkulturen har en viktig uppgift. Genom deltagarkulturen görs alla involverade till medskapare och får samma värde. Den upphöjde konstnärens roll försvinner då konsten skapas här och nu, av folket. Alla kan se alla och ingen blir bortglömd.


För att det som hände i Kauhajoki och Jokela, inte ska behöva hända igen, är det otroligt viktigt att vi inser vikten av denna uppgift. Och det är bråttom.